|
Partyreport: Dance Valley 10th Anniversary
Ja - fy fan. Vad finns det att säga? Något sådant som jag upplevde den 7:e augusti på Spaarvounde Area går bara inte att ordsätta, men jag ska ändå göra mitt yppersta...
Vi, samma gäng bestående av fem idioter som bilade ner till förra årets tillställning, begav oss från Rydaholm strax efter midnatt, natten mellan onsdag och torsdag och anlände till Amsterdam lagom till middagstid. De tidigare gångerna vi varit nere i tulpanernas och den liberala drogpolitikens förlovande land bodde vi på en underbar båt vid floden precis bakom centralstationen - denna var dock uppbokad helgen till ära, vilket fick oss alla fem att hänga läpp. Läpphänget nådde dock kulmen då vi knallade in på en resebyrå och blev inbokade på ett lågbudgethotell av modell ”Detta suger elefantballe”. Förlåt, sa jag hotell? Jag menar givetvis råttbo. Det ironiska var dock att kvinnan bakom disken på resebyrån själv rekommenderade detta stället. Subba with capital a S är vad jag skulle vilja titulera henne som.
Hur som haver var detta situationen som rådde, och detta fick vi snällt acceptera, vare sig vi ville eller inte. Vi åkte ju trots allt inte ner till Amsterdam för att sitta på ett sketet hotellrum, så det spelade inte så stor roll, bara vi hade någonstans att sova. Vi sötte på några andra svenskar på Dance Valley som hade kommit till Amsterdam utan någonstans att sova varken natten innan eller efter festen. Något säger mig att de hade det värre. På fredagmorgonen gick vi ner till receptionen och klagade en gnutta, vilket ledde till att vi fick byta till ett större rum med nymodigheter som fönster och dörr till duschen. Där fanns således också det som vi med ett fint ord kallar för syre i luften.
Tosdagen och fredagen som spenderades i Amsterdam innan festen kan liknas vid en två dagar lång förfest - vi steg upp, drack några öl, rände runt lite grand på stan - dock det dröjde inte allt för länge innan vi blev allt för hängiga gick tillbaka till hotellet...för att fortsätta dricka öl och lyssna på musik. Fredagen somnade vi alla förhållandevis ganska tidigt, men hade djävulska problem med att stiga upp klockan halv nio som vi hade ställt klockan på.
Efter många om och men var vi framme vid Spaarvounde fem i ett, bara tjugo minuter innan allas vår Beyer skulle rocka loss...
Vädret just då var inte det bästa, det var ganska mulet och det såg ut att kunna bli regn. Efter en del trängsel i kön och det ena med det andra stod vi längst framme i Concept-tältet med svenska flaggan i högsta hugg och svettades som som flock noshörningar, och från den stunden var alla tidigare bekymmer vi stött på under resans gång som bortblåsta. Jag lyckades till min oerhörda lycka även denna gången släpa med mig bägge kamerorna förbi vakterna.
Med tanke på att det fortfarande var ganska så tidigt på dagen hade jag förväntat mig ett ganska så glesbefolkat tält och ett av Beyers lite lugnare set - men ack så fel man kan ha. Adam den gode sparade inte på krutet för fem öre, och gjorde inte någon av de uppskattningsvis 6-800 personerna i tältet besvikna - allra minst mig. Enligt schemat skulle Beyer spelat till kvart i tre, då The Advent skulle ta övet spakarna - det verkade dock som de hade lite problem med att rigga upp all utrustning (han skulle köra live), så Beyer fick mala på en extra halvtimma. Det var bara att tacka och ta emot.
Efter drygt en och en halv timma inne i en enorm bastu som var förklätt till ett tält var jag och min trogne danspartner tvugna att stiga ut för att ta lite frisk luft. De tre andra nissarna i vårt gäng hade då gett upp för länge sedan. Med tanke på att det bara blev värre och värre tryck i tältet allt eftersom tiden fortskred hade jag trott och hoppats på att det hade börjat regna lite smått - men icke sa nicke. När vi stack ut nästan ur tältet efter lite syre efter Beyers mangelset fanns där inte ett moln på skyn så långt ögat kunde nå. För en festival som denna är det ett sådant här väder arrangörer och gäster drömmer om - men en liten kalldusch hade nog ingen dött av.
Vi knallade hur som helst fortare än kvickt bort till ett de många vätsketånden för att trycka i oss lite vatten. Där fanns för egen del inte en tanke på att överhuvudtaget lukta på öl eller någon annan form av alkohol. Där satte vi oss sedan i gräset, andades ut för ett kort ögonblick, och bara njöt av tillvaron. Detta hade man gått och längtat efter i ett helt år.
När vi väl hade sjunkit ner i gräset i det enorma folkhavet var det svårt att resa på sig, men tiden tickade och Monika Kruse hade redan tagit över efter The Advent - så raka vägen tillbaka till Concept-tältet var det som gällde. När hon släppte lös Latin Lovers kändes det som hela tältet lyfte. Fullt ös, medvetslös. Detta var allra första gången jag hade hört henne spela - setet hon rev av där dansade en skön balansgång mellan latinoinfluerad tribaltechno och den något hårdare loopbaserade technon som Beyer ofta hörs spela. Tyvärr pallade vi inte stanna kvar under hela hennes set - än mindre till Michel de Hey, som gick på direkt efter henne. Det var helt enkelt olidligt där inne.
Vi knallade ut, tog en lång och stillsam promenad bort till Main Stage för att kolla in dekoren på scenen, och det var bland det snyggaste jag någonsin sett. Enorma runda dukar från tidigare årens upplagor av Dance Valley omringade plattformen där Corsten, Carl Cox & c skulle spela. Vi knallade vidare till HQ-scenen som låg ”runt hörnet”, för att se en skymt av Lisa Lashes. Tyvärr är jag inte så mycket för den något förutsägbara UK-hardhousen, så två av oss i gänget gick in i gröten, medans vi andra stod där gungade en kort stund innna vände vi tillbaks till Main stage för att se en och höra en skymt av Sasha’s och Digweed’s back-to-back-to-back-set (som MC’n valde att kalla det). Dessa två giganter behöver väl knappast en närmare presentation - vi stod där en bra stund och njöt av den förhållandevis något lugnare musiken som för stunden var ett skönt substitut för näsblodstechnon som vi hade hoppat till hela dagen. Efter Sasha och Digweed gick Gielen på, men jag är inget större fan av honom så vi drog tillbaka till Concept där Michel de Hey’s stund var kommen. Lämpligt nog fanns mitt emot tältet ett Heniekenstånd, så vi köpte varsin öl och bara fortsatte att njuta i gräset till basgångarna av de Hey’s set i bakgrunden. När jag fick höra Murder was the Bass hade jag dock väldigt svårt att sitta stilla.
Efter en stund i gräset reste vi oss och tittade in i några andra tält - vi fastnade en stund i Yoshitoshi-tältet där Deep Dish malde på. Där var dock om möjligt ännu mer tryck än i Concept och givetvis också varmare, så där orkade vi heller inte dansa länge innan vi blev svimfärdiga. Vi kom i undrefund med att trots den stekheta solen som låg på så var det trots allt ändå behagligast ute, så vi knallade tillbaka till Main stage där Corsten hade börjat spela. Lyckligtvis hade de andra i gänget flaggan för stunden, så det var inga större problem med att lokalisera de längst framme i gröten uppifrån kullen.
Corsten i sin tur körde lite tyngre än vad jag är van vid att höra honom, vilket jag inte klagade över. Efter Corsten klev en av mina allra största favoriter upp, Marco V. Han malde på med sitt vanliga techtrancestuk, ett i mina öron helt underbart sett, dock inte lika bra som det han spelade förra året på samma ställe. Strax innan Marco V skulle lämna över till favör för Secret Cinema och Grooveyard blev jag lämnad ensam då de andra fyra gick iväg för att se Yoji Biomehanika. Jag sa åt de att jag skulle komma efter Marco V stigit åt sidan, men jag visste nog redan då att jag var fast där för resten av kvällen.
Efter Marco V kom något som ingen av de uppskattningsvis 40-50.000 människorna på ”the Valley” hade förväntat sig och något som fick mig att rysa av välbehag. Secret Cinema ställde sig längst fram på scen (då visste jag inte att det var han) och började babbla på flamländska - jag stod som ett frågetecken och kliade mig i huvudet, fattade absolut noll och trodde hela tiden fram till bomben släpptes att de hade några problem med tekniken. Men sen kom det som var något av en chock, i alla fall för mig, Secret Cinema, eller Jeroen Verheij som han egentligen heter, bad sin flickvän stiga fram från kulisserna - och när han gick ner på knä förstod jag vad allt handlade om. Killen friade inför 50.000 personer till sin flickvän. Helt makalöst - hon utbrast givetvis sin glädje genom att skrika ”ja”, och applåder och jubel fortplantade sig över hela den enorma kullen.
Jag var sedan inte riktigt med på vad som egentligen hände under det kommande setet eftersom jag inte såg någon skymt av Grooveyard. Jag var heller inte speciellt imponerad av musiken han spelade så jag tog tillfället i akt och gick iväg för att vattna buskarna och köpa mig ett par flaskor vatten. Det tog en bra stund tills jag lyckdes tränga mig igenom folkmassan, upp för kullen, och ner igen - men ganska lagom till kvällens höjdpunkt, nämligen Carl Cox avslutande set, stod jag längst framme igen. Detta var allra första gången jag såg Carl Cox live - förra året hade vi planer på att se honom, men vi lyckade inte slita oss från Tiësto’s set. Tiësto’s avslutande set av förra årets upplaga var hittills det grymmaste jag någonsin varit med om, och jag hade svårt att tro att något kunde toppa det, men det var inte i närheten av vad Carl Cox levererade. För andra gången den dagen hörde jag Murder was the Bass - en låt som jag aldrig kan tröttna på. Carl Cox’s egna bootleg mix av Renato Cohen’s ”Pontape” och Tim Deluxe’s ”It just won’t do” var heller inte av denna värld. Eufori som heter duga, mina kära vänner. Allra grymmast var nog i slutet då 100.000 händer var i luften och alla hoppade till The Filterheadz - Sunshine. Just då fanns nog inte ett hårstrå på kroppen som inte ville krypa ur sina respektive hårsäckar.
Den sista halvtimman bjöds det även på fyrverkerier som får milleniumfirandet att blekna i jämförelse. On top of that, ett dussin feta lasrar som brände hål i skallen på var och varannan person. Ordet makalöst kommer inte ens i närheten av vad jag tillsammans med 50-60.000 andra personer fick uppleva. Jag säger bara: Åk dit nästa år!
The ups and downs:
+ Stämningen
+ Musiken
+ Ljusspektaklet
+ The Filterheadz - Sunshine
+ Cohen vs. Deluxe - Just Kick [Carl Cox Bootleg mix]
+ DK8 - Murder was the Bass x 2
- Vi kom inte dit i tid
- För många bra jockes att se och höra på för kort tid
- Batteriet till min DV-kamera dog efter 15 minuter så jag har bara material från Beyer’s spelning. 
- Lyckades plåta drygt 300 bilder, men väldigt få av de blev bra, hade bara med mig min gamla skitkamera in. De kommer hur som helst upp lite senare under dagen, keep your eyes open.
- Glömde batteriladdaren till min nya kamera på hotellrummet. 700 sköna riksdaler i sjön.
___________________
Facebook
www.djlaszlo.com
blog.laszlo.se
www.laszlo.se
Last edited by Laszlo on Aug-09-2004 at 18:04
|
Ds
